50 mil ifrån stockholm
Osby-en liten by som för de flesta inte har en aning om vart det ligger, en civilisation, inte som stockholm, men den va Min förr, där fanns alla mina vänner förr...en del finns även där nu..Men det är inte samma sak längre, känns som jag levt många år av mitt liv där i något av en bubbla, en bubbla att komma tillbaka till när saker är jobbigt, eller man behöver bort från "mitt nutida liv" ..vill träffa mamma,bror,mormor,pappa-vänner ja de man älskar...de som betyder något oavsett vart i världen man befinner sig..
Det som kändes konstigt denna gången tillskillnad från alla andra gånger ja varit hemma är att varenda gång innan jag varit hemma,träffat familj,vänner,festat,bara "varit" har jag alltid längtat tillbaka till stockholm efter några dagar och om inte annat iaf när jag suttit på tåget tillbaka...Men nu-igår,när jag kom hit hörde jag mig själv bara pusta..ville inte hit, vet inte varför,det va inget o komma tillbaka till..eller?
Jag ville stanna längre..va kvar i bubblan?va de därför?-jag vet inte..men jag tror inte det..
eller om jag bara är förlorad i mig själv just nu på något sätt..kan mycket väl vara så-för har aldrig funnit mig själv i att jag suttit och räknat på hur många veckor det är kvar tills jag har höstlov och kan åka tillbaka dit igen..
Eller jo det har jag,men det va när man endast bott här i en vecka o man åkte hem varannan vecka..
Så e det inte nu, och jag borde inte tänka så nu....Känns inte bra - Mår kanske inte bra....
Det va absolut inte detta jag skulle skriva om i detta inlägget men ibland bara skriver jag och då känns det inte rät och sluta,anledningen till varför det blir så är antagligen för jag behöver skriva om det så jag kanske förstår det...men men
Träffade ju iaf mina vänner,som jag inte träffat på sååå länge, det va fem månader sen sist-vissa längre, det va kul,det va kärlek♥...tror man inser mer om vad man har med sina vänner när man inte har dom i samma kvarter,i samma bubbla, det är min uppfattning, för jag vet att jag aldrig hade skrivit såhär om jag befunnit mig på samma gata som innan, för då är de ju ändå där-Alltid,så varför skulle man skriva om det då...-så typ..(om ni förstår:) ....
Jag har insett vad jag har pga detta,vilket kanske gör det mer värdefullt för mig?vet inte..är säkert lika värdefullt för alla men det/dom man ser varje dag kanske man inte ser lika klart som någon som jag-som inte ser lika ofta...Vad jag vil säga är bara att jag har lärt mig uppskatta- uppskatt mina vänner-på ett så konstigt förstående,ödmjukt, och kärleksfullt sätt som jag inte gjort om jag bott kvar hemma.. varför vet jag inte, men det är så det är och det är jag så glad och lycklig över, för när man inser något sånt så får jag ett sååå lugn i kroppen,blir tillfreds i huvudet,ja hela psyket..
Lost in paradise?Or a broken heart? / Tan
Det som kändes konstigt denna gången tillskillnad från alla andra gånger ja varit hemma är att varenda gång innan jag varit hemma,träffat familj,vänner,festat,bara "varit" har jag alltid längtat tillbaka till stockholm efter några dagar och om inte annat iaf när jag suttit på tåget tillbaka...Men nu-igår,när jag kom hit hörde jag mig själv bara pusta..ville inte hit, vet inte varför,det va inget o komma tillbaka till..eller?
Jag ville stanna längre..va kvar i bubblan?va de därför?-jag vet inte..men jag tror inte det..
eller om jag bara är förlorad i mig själv just nu på något sätt..kan mycket väl vara så-för har aldrig funnit mig själv i att jag suttit och räknat på hur många veckor det är kvar tills jag har höstlov och kan åka tillbaka dit igen..
Eller jo det har jag,men det va när man endast bott här i en vecka o man åkte hem varannan vecka..
Så e det inte nu, och jag borde inte tänka så nu....Känns inte bra - Mår kanske inte bra....
Det va absolut inte detta jag skulle skriva om i detta inlägget men ibland bara skriver jag och då känns det inte rät och sluta,anledningen till varför det blir så är antagligen för jag behöver skriva om det så jag kanske förstår det...men men
Träffade ju iaf mina vänner,som jag inte träffat på sååå länge, det va fem månader sen sist-vissa längre, det va kul,det va kärlek♥...tror man inser mer om vad man har med sina vänner när man inte har dom i samma kvarter,i samma bubbla, det är min uppfattning, för jag vet att jag aldrig hade skrivit såhär om jag befunnit mig på samma gata som innan, för då är de ju ändå där-Alltid,så varför skulle man skriva om det då...-så typ..(om ni förstår:) ....
Jag har insett vad jag har pga detta,vilket kanske gör det mer värdefullt för mig?vet inte..är säkert lika värdefullt för alla men det/dom man ser varje dag kanske man inte ser lika klart som någon som jag-som inte ser lika ofta...Vad jag vil säga är bara att jag har lärt mig uppskatta- uppskatt mina vänner-på ett så konstigt förstående,ödmjukt, och kärleksfullt sätt som jag inte gjort om jag bott kvar hemma.. varför vet jag inte, men det är så det är och det är jag så glad och lycklig över, för när man inser något sånt så får jag ett sååå lugn i kroppen,blir tillfreds i huvudet,ja hela psyket..
Lost in paradise?Or a broken heart? / Tan
Kommentera Här!
Trackback
