~~The tanya

När fan ska JAG få vara glad?

När ska någonting få börja handla om mig hur jag mår, inte bara hur alla andra mår?

När ska jag slute ge o ge?

När ska det bli min tur att iaf få en liten dags omtanke?

För alla de år jag bara gett.

Räckte det inte med att jag behövde lämna bort min hund.

Så min enda glädje för dagen försvann.

Räckte det inte med att jag behövde flytta ifån min pojkvän.

Så mitt hjärta gör ont varje dag.

Räckte det inte med att farmor gick bort.

Så min ena sida av familjen mår skit.

Räckte det inte med att min gammelmormor sen gick bort.

Så min andra sida av familjen också mår skit.

Räckte det inte med att man vet saker om någon som den inte tror ja vet.

Så min hjärna inte vill se verkligheten.

Räckte det inte med att min arm gick ur led.

Så dansen mitt enda tillflykts ställe för att må bättre gick bort.

Räckte det inte med att försöka.

För alla. Så att alla ska må bättre.

Räckte det inte med att vara jag.

Så jag måste försvinna in i min dimma igen.

Räckte det inte med att allt detta hänt under de senaste tre månaderna

Så det kunde vara nog nu.

Varför kunde det inte bara vara nog nu?


När ska jag få lé emot någon igen utan att behöva undra om de ser vad jag egentligen känner.

Igår va hemsk. Knappt jag vill skriva om det ens. Idag är lite bättre, men nog endast för jag blockerar. Smärta har aldrig funnits i mitt liv så som det fanns igår och jag har haft en del.tro mig. Så jag låter en bild säga mer än tusen ord. för så många ord har jag inte kvar.
Tom- fortfarande tom.
Känns som min kropp är tömd, mina ben sprungit två varv runt jorden, som mitt hjärta glasats in igen-som förr, av rädslan för att kunna bli lika ledsen igen.

Allt bara kom. Jag va rädd för mig själv, för jag orkade verkligen inte mer.
Å när jag tittade mig i spegeln idag,när jag vaknade fanns "jag" verkligen inte längre där.

Så NU åker jag hem.

Ja det blev visst inget mer inlägg efter igår, som jag lovat- Förlåt.
Men ja jag kan bara inte blogga...vet inte varför. Jag är så stresad men samtidigt i kaos innuti.
Så mycket som måste fixas inom en månad till jag flyttar, så jag vet inte vart jag ska börja, så mycket pappaer till höger och vänster och oavsett hur många jag fyller i så finns det fortfarande lika många kvar... oc mina telefonsamtal verkar inte heller vilja ta slut..måste ringa hit o dit-överallt.
Håller just nu på med o har okända människor här som ska kolla på den delen av min lägenhet som ska hyras ut, sen måste man skriva kontrakt etc etc..och inte minst sagt välja ut någon först...ja mitt liv är just u som en "minnestrone soppa" med så helvetes många små spagettistrån i, som man bara vill få upp-för att bli klar. Men man får fan aldrig upp
dom ur skålen-så ser det ut just nu för mig. Ett helvete.

Å jag gråter. jag gråter hela tiden, varje dag, minst två gånger om dagen ibland väldigt många flera och det har jag gjort under nästan en månads tid, dock för mig själv, men nu kan jag inte hålla det för mig själv för tårarna bara kommer när jag som minst vill- När andra människor ser.. e det normalt?                                                        
Jag vet inte alltså, och och fredrik säger :- Du e ju så konstig, du e ju så himmla känslig hela tiden..Känns som mitt hjärta sjunkit ner mellan vaderna och absolut bara ska trilla ännu längre...och jag vill inte det! Jag försöker göra allt varje dag för att få upp det igen. Men jag får ingen hjälp på traven, och det är en lång bit upp,
som jag inte klarar själv därifrån jag är nu. Har försökt hålla mitt hjärta på rätt plats väldigt länge nu-själv, men hur länge ska man behöva vara sin egen drivkkraft när det handlar om sånt här, saker som sitter djupt där inne.

Jag är väldigt stark själv, men när man delar sitt liv med en annan människa, ska man då behöva vara stark för två?? Jag gråter. och jag är inte helt säker på varför ibland.
"En del" vet varför jag gråter ibland, och då finns det inget bättre än o ha "er" där, det är värt guld...även om jag kanske påstår att det är inget..men det är det... Vad Jag vet är att jag gråter för jag ska flytta, lämna min pojkvän, min hund, mitt liv i sthlm. För något  "O-visst" för man tvivlar. Inte på dansen, utan på det man "har" här hemma, om det räcker. Gråter jag nu, så undrar jag,.. vad kommer jag inte göra sen.
Detta blir ett terapi inlägg för mig själv märker jag, men aaa - då kanske jag inser något när jag tittar tillbaka. ja jag vet inte....men AAA PERFEKT-nu gråter jag  igen OCH JAG ORKAR INTE VARA LEDSEN MER!! hejdå