Mina Hjärtan..!!! <3
Jag saknar min hund. 
Min pojkvän har precis varit och hämtat upp han hos några vi känner, som så vänligt tagit hand om han de senaste två månaderna.
Jag saknar sååå att komma hem och ha någon som alltid blir lika glad så fort man kliver innan för dörren. Någon som alltid finns där när man behöver han. En lurvig sak som alltid är lika kram och mysvänlig. Och som alltid, helst, om han får vill ligga med mamma i sängen och hoppa runt på en och moppsa sig in o gärna ligga på en, trots att han väger 27kilo och inte inser att -nej..jag e nog lite för tung för att virvla runt uppe på mamma som en lite dammtuss som far fram o tillbaka...
Och i detta ögonblicket kan jag säga att jag har aldrig saknat något på detta sätttet innan. De är något så fint, en kärlek som man aldrig kan förklara med ord. För han förstår inte, han kan inte svenska och jag kan inte Hundläten.
Det är som att man skulle gifta sig med en arab och aldrig lära sig arabiska, och aldrig ha tillgång till ett lexikon och tvärt om. Det är en tyst kärlek som bara finns emellan två...Som man aldrig kommer kunna förklara för varandra och just därför är den väl också så stark..Han kan inte ringa, han kan inte maila o han har absolut inte facebook, han bara är där ute långt iväg, utan att veta att jag kommer tillbaka. Att hans trygghet har inte lämnat honom, den finns där. Och snart ska han få komma hem. Till mitt nya hem. Där det kommer finnas två hela hjärtan igen. Innanför samma 4 väggar. Han är ett barn, mitt barn, som aldrig kommer växa upp, som aldrig kommer förstå eller kunna prata. Han kan bara känna att det är jag och han.
Det ska bli ett sant nöje att inte kunna vara ute förlänge på helgerna, för man har ett ansvar, att ha någon att göra dagen med. Att alltid veta att det finns ett annat liv som alltid räknar med en av just den anledningen- Att han är en del i mitt liv.
Tyst kärlek. Den tryggaste kärlek av alla.
